.

Jävlar. Fan vad saker är annorlunda nu jämfört med för ungefär ett år sedan. Jag läste igenom min gamla blogg och hittade massa saker jag skrivit. Jag var ju helt jävla psyco och dum i huvudet. Sjukt tyken mot morsan och farsan. Hittade en som speciellt chockade mig. Hade glömt av detta, men den väckte minnen:

"Haha min mamma är så jävla dum i huvudet :D "Du vill fortfarande inte prata om det som hände häromdagen?" "nej" "Jag är så orolig för dig. Förut pratade du med mig om saker, det gör du aldrig längre. Det är så svårt att nå dig. Det är som att ha en främling i huset." "men tack".

Ofta man säger så till sin dotter, att det är samma sak som att ha en främling i huset. Sen så sa pappa "Hur mår du nu då?" "bra" "Jag vet att när man är ledsen så vill man inte alltid prata om det. Men du ska veta att vi finns här för dig när du behöver prata."

Igår var det alla tjejer för en gångs skull. Vi var hemma hos Jennifer en stund och testade kläder och försökte hitta fest för kvällen. Jag tror inte vi hittade någon fest men vi bestämde oss iaf för att dra till krogen. Där var det ganska segt, plus att jag typ inte hade några pengar.

Precis nu kom pappa in, " Jag måste prata med dig. Jag förstår att du är ledsen för något och vi finns som sagt här för dig att prata med. Men något du inte kan göra är så du gör nu. Du ignorerar oss och behandlar oss som aliens. Som något du inte vill ska existera. Du får skärpa dig och vara normal mor mig och mamma." Så gick han. FAN"

Nu kommer jag ihåg hur sjukt jävla mycket jag bråkade med mina föräldrar. Så jävla konstigt om man jämför med nu. Nu snackar jag med dom som normala människor och vi kommer skitbra överens. Jag bråkade med mamma minst två gånger per dag. Och då var det inte Hannah-du-glömde-disken-bråk, utan verkligen skrik-gråt-bråk. Mamma sa att jag var som en främling i huset. Fan vad bra jag har det nu.